Olyckan Når Kiev

Svetlana bor fortfarande kvar i samma kvarter i norra Kiev som hon gjorde 1986. I närheten av hyreshuset ligger Skola 211, hennes arbetsplats sedan många år innan olyckan. Hon har sin egen syn och klara uppfattning om olyckan. När vi frågar är Svetlana inte, som så många andra, obekväm med att dela med sig av sina starka minnen från dagarna och veckorna efter katastrofen.

En Helt Vanlig Dag

Den 26 April, morgonen efter härdsmältan i Tjernobyls fjärde reaktor var allting som vanligt. Hon hade tre lektioner under dagen och senare under kvällen hade fortfarande inte ett ord nämnts om Tjernobyl. Ingen visste vad som hänt under det gångna dygnet men Svetlana kommer ihåg en underlig observation. Hon och hennes bror hade stått i lägenheten och sett hur konvojer av hundratals lastbilar åkte på vägen norr ut mot Tjernobyl längs floden Dnepr. Trots att en stor del av trafiken var räddningsfordon erkänner hon att de inte misstänkte något om katastrofen.

Dagen därpå gjorde hennes familj och några grannar en båtutflykt på floden Pripjat, samma flod som har sin början nära kraftverket. Efter ett par timmar började det regna. Alla blev täckta i regn, troligen fyllt med radioaktiva partiklar. Men det var inget de visste om. Svetlana upprepar återigen att ingen misstänkte något, inget kaos, ingen panik, ingenting ovanligt. Det var lördag och lugnt i staden.

Staten Hemlighåller Olyckan

Det skulle dröja enda till måndag den 28 april innan någon information kom ut. På radion sades det att “någonting” hade hänt vid kärnkraftverket i Tjernobyl. Det var fortfarande ingen som reagerade över situationen. Ingen visste vad olyckan skulle innebära. Tre dagar senare gick hon tillsammans med skolan på den stora första maj paraden i staden. Svetlana berättar om händelsen som hon än idag tycker är underlig och oförstålig. Det var en amerikansk professor som kallade sig Gail och kom med fru och barn till paraden och höll tal. Han sa att inget allvarligt hade skett vid reaktorn i Tjernobyl och att till och med han skulle ställa upp i cykeltävlingen som skulle gå samma dag. När till och med en amerikansk professor sa att allting var lugnt, fanns ingen oro hos Svetlana. Först senare insåg hon att utomhuseventet måste utsatt alltför många Kievbor för farlig strålning.

Informationen når Kiev

Inte förrän dagen efteråt, den andra maj, höll Gorbatjov ett tal i TV om att en liten explosion hade skett vid kärnkraftverket i Tjernobyl. Däremot gav han inga orsaker, konsekvenser eller instruktioner om vad människor skulle göra. Svetlana vet inte hur det började, men nyheter från många olika radiostationer började komma in. Såväl lokala stationer som BBC. Nyheter om hur farligt det var. Nyheterna ledde till att panik utbröt bland Kievs befolkning. Exakt en vecka efter olyckan, den tredje maj, började hetsen att få tag i tågbiljetter ut från staden. Myndigheterna började organisera evakuering av barnen i Kiev, för de som inte kunde åka med sina föräldrar. Barnen blev erbjudna att åka iväg under tre månader till familjer långt bort från Tjernobyl och Kiev. Svetlana beslutade att skicka sina barn tillsammans med sin svärmor till Transkarpatien, en bergskedja i västra Ukraina, där Svetlanas föräldrar bodde.

Kievborna Utstötta

Svetlana berättar att under den 9 och 10 maj var det "Victory days" i Sovjet. Precis under dessa dagar skulle hennes skola ha ett utbyte med en skola i Moskva. Just utbytet under dessa dagar skulle bli extra roligt då Moskva var kända för sina parader. Allt var klart för resan då de plötsligt, fick ett telegram från Moskva. Utbytet var inställt eftersom de inte längre var välkomna då de var “farliga”. Efter en lång tystnad fortsätter Svetlana, om hur hennes hjärta brustit för detta svek. Deras “bröder” i Ryssland hade förrått dem. Ingen ville vara i kontakt med kievborna längre. Svetlanas mans släktingar förbjöd familjen att hälsa på i Ryssland. Ukrainarna blev som fiender för Ryssar och Vitryssar, inte bara för att man trodde att de var farliga, men också för att det radioaktiva nedfallet drabbade Ryssland och framförallt Vitryssland mycket hårt.

Kaos

Svetlana var nu tvungen att både lämna tillbaka biljetterna till Moskva och även köpa biljetter till sina barn och svärmor. Det var kaos på biljettkontoret vid tågstationen. Hon började ta sig fram med armbågarna. Det tog åtta timmar utan mat och vatten att komma fram till en kassa. Men alla var inte lika lyckliga som Svetlana som tillsist fick tag i biljetter. I all panik hade Svetlana vittnat om hur en kvinna hade blivit nertrampad och dödad på stationen. Ingen hjälpte henne eller lyfte upp henne. Kvinnan hade bara legat där. Alla hade förändrats, rädslan för att själv dö var för stor för att bry sig om andra. Svetlana berättar hur hon då förstod hur människans instinkt för överlevnad var större än dess moral. Folk hade förvandlats till djur i kampen om att komma ur Kiev. Men Svetlana klandrar inte människorna för deras reaktioner. Det var staten som hade gjort fel, säger hon.

Det Värsta med Katastrofen

Men vad var då det värsta med katastrofen enligt Svetlana? Att människor blev övergivna och bestulna på pengar var en sak, säger hon. Men att inte få veta sanning förrän det var försent var värst. Informationen om härdsmältan kom ifrån Forsmarks kärnkraftverk i Sverige som först upptäckte förhöjd bakgrundsstrålning efter Sovjet. Det var från Forsmark via BBC och andra internationella nyhetsbyråer som information om olyckan nådde Kievs befolkning. Information om en katastrof endast ett fåtal mil därifrån.

Det skulle ta ett par dagar innan rengöringsmaskinerna skulle komma och efter ett uppehåll på ett par månader började människorna komma tillbaka. Svetlana stannade i Kiev under juni och juli för att rensa upp staden och skolan. Hennes barn återvände i september. Men stoltheten över Sovjetiska Unionen skulle aldrig vara den samma.