Dušan har under nästan hela sitt liv arbetat på ett kärnkraftverk i Slovakien. Han var nyanställd när Tjernobylolyckan hände men idag känner han kärnkraftsindustrin väl. När vi möter honom gör han sitt första besök i den förbjudna zonen. Nyfikenheten drog honom hit men han är inte bara här för att få något häftigt att berätta när han kommer hem. Istället vill Dušan få ett nytt perspektiv av kärnkraften som han arbetat med i mer än 25 år.
Tjernobyl var ett undantag
Dušan tror på kärnkraft och som ansvarig för isoleringen av reaktorn på kärnkraftverket hemma i Slovakien, vet han vad han pratar om. Självklart finns det risker, säger han, men Tjernobyl var ett undantagsfall. Allvarliga konstruktionsfel och extrema handhavandefel bär det största ansvaret för olyckan i Tjernobyl och kärnkraftsindustrin har utvecklats mycket sedan dess. På sätt och vis var Tjernobyl en ögonöppnare som har tvingat säkerhetsrutinerna att bli ännu bättre.
Dagen för olyckan
Dušan berättar om dagen för olyckan, den 26 April 1986. På morgonen började strålningsdetektorerna utanför kraftverket att ge utslag. Visaren stod på rött vilket indikerade höga nivåer av strålning. Stämmningen blir snabbt kaosartad bland personalen. Dušan kommer ihåg att ingen förstod vad som gått fel. Alla system och rutiner kontrollerades. Det var inget fel på reaktorn och förvaringen av kärnbränsle var säker. Efter en liten stund kontrollerar man strålningsnivåerna i reaktorrummet. Till allas stora förvåning var strålningen lägre i reaktorrummet än utanför, precis som i Forsmark. Det var inte logiskt, reaktorn borde varit källan till ett utsläpp. Den enda logiska förklaringen var att källan till strålningen inte var deras reaktor utan någon annans. Det tog yttligare några dagar innan Sovjet gick ut med informationen och Dušan fick vet vad som faktiskt hade hänt.
