Räddnings-
operationen

Klockan 01.28 anländer de första 14 brandmännen till Reaktor 4. De saknar skydd mot radioaktiviteten och samtidigt som de febrilt försöker släcka den brinnande grafiten utsätts de för enorma doser strålning. Inget tycks släcka branden och samma natt dör två av brandmännen av akut strålsjuka. Ingen var beredd på en sådan katastrof och under kommande dagar tillkallas hundratusentals personer till Tjernobyl för att hjälpa till i räddningsarbetet. De över 700 000 hjälparbetare som kom att offra sin hälsa, många omedvetet, för att hjälpa till att mildra katastrofen kallas för likvidatörerna.

Under natten för katastrofen anländer fler brandmän och i gryningen har bränderna på reaktortaket blivit släckta, men branden i reaktorn tycks aldrig vilja slockna. En stor grupp ryska forskare sätts snabbt ihop för att tillsammans arbeta fram en plan för hur katastrofen ska mildras och de radioaktiva utsläppen ska sluta. De var nu tvungna att snabbt släcka elden och sluta in reaktorn innan mer farlig strålning och radioaktiva partiklar spreds med vinden.

Helikopterförare och brandmän kallas in

Två dagar efter katastrofen anländer en flotta på 80 helikoptrar och Sovjets bästa piloter för att hjälpa till i släckningsarbetet. De fäller sandsäckar och borsyra ner över härden för att försöka släcka den. Lufttemperaturen 100 meter ovanför reaktorn var över 100 grader och strålningen var så hög att piloterna bara kunde vistas där några få sekunder innan de mottagit dödliga doser. För varje helikoptertur utsattes varje individ för över 500 mSv dvs mer än vad en brittisk kärnkraftverksarbetare får motta under ett år. Trots detta dödliga hot fortsätter vissa soldater och piloter och genomför mer än 30 turer över reaktorn. Efter flera dagars arbete har över 6000 ton sand och borsyra kastats ner i reaktorn. Men härden fortsatte att brinna under allt byggnadsmaterial från den rasade reaktorbyggnaden. Reaktorbränslet hade börjat smälta igenom betonggrunden och ner mot rummen under reaktorn där en stor mängd vatten från de första timmarnas släckningsarbete samlats. Om endast 14 gram av uraniumet skulle komma i kontakt med vattnet fanns det stor risk för en ytterligare explosion, över 100 gånger starkare än Hiroshima och Nagasakibomberna tillsammans. För att rädda situationen skickades brandmän in för att tömma vattnet under reaktorn. Arbetet var extremt farligt och efteråt förklarades de nationalhjältar.

För att försöka sänka temperaturen började nu helikoptrarna fälla flera ton bly i reaktorn. Det märktes direkt att temperaturen sjönk ovanför reaktorn. När blyet smälte täckte det igen hålet över reaktorn och inneslöt härden men ångorna från det smälta blyet blev förödande för många människors hälsa. De blev sjuka på grund av blyförgiftning och symptomen visade sig främst på de många barn vars föräldrar var med i räddningsarbetet. Bly kan orsaka svåra skador på nerv-, hjärt- och kärlsystemet. Många missfall orsakades som en följd av detta och barn med missväxt var under en period vanliga.

Gruvarbetarna

För att få grepp om situationen och kärnbränslet offrade sig några forskare och gav sig in i de trasiga gångarna i reaktorbyggnaden. Väl framme borrade de ett hål in i reaktorhöljet för att med kamera kunna få en bild av reaktorbränslet. Det de såg besvarade deras värsta farhågor, reaktorbränslet hade börjat smälta igenom betonggolvet. Om bränslet skulle nå grundvattnet under reaktorbyggnaden skulle det leda till katastrofala följder i form av bland annat radioaktivt grundvatten. Gruvarbetarna i gruvan Toula 100 mil från Tjernobyl kallas till platsen av de sovjetiska myndigheterna. Deras uppgift var att gräva en 150 meter lång tunnel till reaktor fyra. Under reaktorn grävde de ett rum för att kunna inhysa en stor avancerad kylanordning bestående av flytande kväve. Jobbet var krävande och över 10 000 gruvarbetare arbetade med att gräva tunneln. Tempot var högt och värmen outhärdlig. Det fanns ingen ventilation och gruvarbetarna fick i sig strålning över 100 mSv i timmen. Det var så varmt och dammigt att gruvarbetarna slutade använda sina skyddskläder och masker. De visste vad de utsättes för och förstod konsekvenserna men de utförde arbetet för att rädda andra.

Människor i stället för Robotar

För att en skyddsanordning runt reaktorn skulle kunna byggas, den så kallade sarkofagen, behövde man få bort allt radioaktivt material som kastats upp på reaktortaket efter explosionen. Både sovjetiska och europeiska robotar användes för att föra ner det extremt radioaktiva materialet tillbaka in i reaktorn. Dock var det så radioaktivt på taket att elektroniken i robotarna slogs ut och man var tvungen att använda mankraft. Detta var bara ett av de många tillfällen som frivilliga ur Röda armen användes istället för robotar. De utrustades med hemmabyggda blyskydd för att få lite extra skydd mot den starka strålningen. De fick sedan arbeta i korta skift ute på taket för att kasta ner bråte tillbaka i reaktorn. Takbesöken var ofta kortare än en minut men de utsattes för över 2000 mSv, dvs en dos tillräcklig för att ge lätt strålsjuka med kräkningar, yrsel och håravfall. Utan medicinsk uppföljning kan en sådan dos vara dödlig.

Konstruktionen av sarkofagen

Under röjningsarbetet innebar tid liv och medan arbetet på taket fortgick börjades byggandet av sarkofagen nere vid marken. Det var ett gigantiskt och svårt arbete ur alla aspekter. Ingen ville utsättas och utsätta någon för större stråldoser och därför byggdes stora delar av sarkofagen ihop längre bort innan de monterades ihop på plats. I slutet av 1986 var reaktorn nästan helt innesluten. Problemet verkade löst men fortfarande kämpade forskare inne i reaktorbyggnaden med att lokalisera det försvunna reaktorbränslet som smält igenom golvet i reaktorbyggnaden.

Problem med sarkofagen

Då sarkofagen byggdes mycket fort användes väggar från reaktorbyggnaden som stödpelare till konstruktionen Dessa pelare visade sig senare var mycket instabila och den beräknade livslängden på sarkofagen kalkylerades till som mest 30 år. En stor tävling utlystes och en lösning hittades. 25 år efter katastrofen är en ny sarkofag under uppbyggnad, dock försenad och beräknad till en kostnad på flera miljarder svenska kronor.