Ganna Ivanovna Återvände

Ganna Ivanovna bor i den avstängda zonen, mindre än två mil från kraftverket. Hon och hennes man tvångsevakuerades några dagar efter explosionen i reaktor fyra. De återvände bara ett år senare till sitt hem i byn som tidigare hade några hundra invånare.

En vanlig dag

Den 26 april 1986 planterade de potatis i landet bredvid huset precis som de gjort så många vårar tidigare, berättar Ganna. Samma dag kom män de kände och sa att en hemsk olycka hade inträffat och att de skulle ta sina saker och lämna byn så snabbt som möjligt. Ungefär samtidigt började de spola vägarna med vatten och helikoptrar och flygplan syntes på himlen. Hon kommer ihåg att alla pratade om det men att ingen egentligen visste vad som skett, det gick ju inte att se något. Några dagar senare började evakueringen. Först evakuerades familjer med barn, sedan alla andra.

Inte som förut

Året efter olyckan flyttade 150 personer tillbaka, de flesta par utan barn. Barnfamiljerna vågade oftast inte komma tillbaka, säger Ganna, de var rädda för hälsan. Hon berättar om ett par som bodde på andra sidan vägen, de hade byggt ett nytt hus precis innan olyckan och kom tillbaka året därpå men bara några månader senare övergav de sitt nya hus. Många av de 150 som kom tillbaka flyttade snabbt igen. Vissa på grund av hälsan, vissa på grund av familjemedlemmar som övertalat dem, andra bara försvann. Det var inte samma plats som förut. Tomt på något sätt, säger Ganna. Ungefär två år efter olyckan märkte Ganna att grodorna, som det tidigare hade funnits så många av, var borta. Senare försvann också igelkottarna som de alltid hade matat med mjölk. Nu är det 24 år sedan Ganna kom tillbaka. Av de 150 återvändande finns bara 11 kvar.

Idag bor Ganna ensam. För sex år sedan gick hennes man bort, som så många andra i byn innan honom, berättar hon. Doktorerna säger att det var på grund av njursjukdom. Om det var strålskador som orsakade dessa vet Ganna inte säkert, han var ändå 70 år gammal och en av de som klarat sig länge. Efter härdsmältan förbjöd staten att man angav strålskador som dödsorsak på dödsattesten, eftersom man ville få olyckan att se mindre allvarlig ut utifrån. Detta gör det ibland svårt att veta den verkliga orsaken.

Varför komma tillbaka?

Varför? frågar vi. Varför flyttar man tillbaka till en plats som är kontaminerad för flera hundra år framåt i tiden? Det finns flera anledningar. Först och främst den ekonomiska. Ganna och hennes man var långt ifrån välbärgade innan olyckan men tillskillnad från sina släktingar som drabbats av katastrofen i Vitryssland, har Ganna eller hennes man aldrig fått någon ordentlig ersättning för sitt lidande. Förutom erbjudanden om att åka på bad och rehabilitering någon gång om året är deras enda ersättning ett bidrag en gång i månaden motsvarande 1,50 svenska kronor. En nästan obetydlig summa som mest förargar Ganna. Till att börja med såg inte Ganna eller hennes man heller någon skillnad från hur det såg ut när de de evakuerade. Huset stod kvar, träden växte och grodorna fanns fortfarande på åkern bredvid. Då är det självklart svårt att inse att det kan vara farligt. Det var inte förrän åren gick och djurlivet förändrades och människorna runt omkring sakta försvann som det märktes att något var annorlunda.

Idag är Ganna 74 år gammal, hon bor ensam och lever på sitt lilla jordbruk. Växtlivet tycks inte ha påverkats av strålningen. De andra tio personerna i området befinner sig i ungefär samma situation. De träffas inte särskilt ofta allesammans. Det finns inte så mycket att prata om säger hon.